ATT VARA DEN BÄSTA AV SIG SJÄLV

Jag vet att de ljög.

Jag vet hur de ljuger när de säger att han bara finns i film. Jag vet att han finns även när eftertexten börjar rulla. Att han finns trots att filmen är slut. För jag känner honom. Han finns. Jag vet var han bor och hur lätt han får näsblod. Jag vet vad han äter till middag och hur gott han tycker det är med senap på skinkmackor. Han är inte bara på film.

Jag vet vem han är, hur han är och hur han tittar på mig och faktiskt ser mig. Det är något i hans blick som får mig att smälta när han lägger huvudet på sne och frågar hur jag mår. Hur jag kan berätta om konstiga och obetydliga saker utan att han avbryter eller går och gör andra saker. Det är något med hur han lyssnar. Hur han håller mig i handen på stan, och hur han ibland trycker till lite hårdare för att visa att han är kvar. Hur han gör allt för mig. Hur han säger hur mycket han tycker om mig fast att det är en lördagmorgon och jag ser ut som ett sprängt utedass. Det är någonting i hur han får mig att må.

Och hur jag vissa stunder vill klättra
upp på taket och skrika rakt ut.
Berätta för hela världen att

Jag älskar dig Emil.
Och hur jag vet att de ljög när de sa att drömkillen bara finns i film.