ATT VARA DEN BÄSTA AV SIG SJÄLV

Efter 9:an skilldes vi åt. Min bästa vän sedan födseln började Gymnasiet i Osby och skulle bo på skolan i tre års tid, själv höll jag mig till Klippans Gymnasieskola utan att direkt tänka över vad jag igentligen ville göra. Det var självklart att jag skulle jobba med barn, och i Klippan kände man ju de flesta. Ja, iallfall.

Vi höll kontakten under dessa tre år och jag var i Osby och hälsade på ett par gånger. Min bästa vän träffade en kille som verkligen var bra för henne och tog nere henne på jorden, där hon trivdes enormt bra. De båda brukade komma hem om helgerna och bo hemma hos hennes föräldrar. Min bästa väns föräldrar är även två vuxna som jag alltid har haft vädligt bra kontakt med, min mamma och min bästa väns mamma har även dom varit bästa vänner sedan barnsben. De har jobbat tillsammans och umgåts vädligt mycket, precis som jag och hon som en gång var min bästa vän.

Efter gymnasiet började vi jobba och hitta andra vänskapskretsar (som jag inte ångrar det minsta). Vi började få sämre kontakt och ingen av oss tog första steget att ringa. Vi var helt enkelt upptagna på olika håll. Tråkigt nog, men det blev så.

Men sen en dag så ringde min kusin och frågade om hon kunde komma på kaffe, och ta med sig en överraskning? Självklart tyckte jag, och överraskad blev jag verkligen men framförallt glad. För där stod någon på trappan som jag saknat väldigt mycket, min bästa vän. Vi började umgås igen, täffades nästan varje dag och vi började även gå ut tillsammans. Eller det hann bara bli ett tillfälle eftersom det den kvällen slog runt och min bästa vän betedde sig hemskt, emot alla. Och framför allt mot den människa jag hade kärat ner mig i (han jag i dag delar ett liv tillsammans med). Jag blev hemskt arg och sedan den dagen har jag inte sett henne, tyvärr. Jag har fortfarande inte fått en ursäkt, och inte E heller.

Min "bästa vän" träffade en kille, och då tog jag verkligen avstånd ifrån henne. Han knarkar och kör bil utan körkort, blandannat. Inte en människa jag skulle beblandat mig med. Det sorgliga är, att min "bästa vän" är så kär i denna kille så hon inte ser något av vad han sysslat med. Han beställer hem tabletter som han menar ska ha påverkan att dämpa hans begär av droger, men han berättar också att dom är olagliga i Sverige. Han har slått i "min bästa" vän att han aldrig varit klassad som knarkare, han har bara knarkat sedan 12 års ålder. Han har även också precis varit ute och "rest" säger han, men han har suttit i fängelse. Hur kär får man bli om man går på såhär dumm grejor, hur blind får man vara? När hon alltid vetat vem denna människa är, varför utsätta sig själv för honom?

Det tråkiga är att "min bästa" vän är så djup nere i skiten att ingen kan göra någonting åt det. Om det är någon jag ska spotta på nästa gång jag ser honom, är det de äcklet som dragit med henne ner i sin äckliga knarkar-håla full med skitsnack.

FY FAN FÖR SÅDANA MÄNNISKOR.