ATT VARA DEN BÄSTA AV SIG SJÄLV

Igår vaknade jag i en varm och go 160 säng, iklädd mysbyxor och utanför lyste solen. På Gasverksgatan 14. Det var underbart, och det var sådär kallt väder att kylan trängde genom väggarna och förfryste fötterna (och allt annat) på oss. Men det var härligt, det dök upp minnen i mitt huvud. Minnen som bara finns i den gatan, som är underbara och som jag aldrig någonsin kommer glömma. Vi spatserade bort till Pizzeria Natalie och åt pizza, precis det man ska äta en bakis-morgon i Ängelholm.

När det var dags för Snygg-Sofi att tatuera sig åkte jag hem och plockade undan inför Snygg-Emils hemkomst. Sen bar det av mot Stidsvig och min andra kille, Elias. Jenny bjöd på goda godisar och Elias spelade hemskt fina sånger på en hemskt jobbig leksak. Det var oerhört roligt att se det charmiga lilla livet springa runder i hela huset, sist jag hälsade på kunde han inte sitta utan stöd. Tiden går så väldans fort så man hinner inte med allt man skulle vilja hinna..

Mamma råkade också ut för mig en stund, och jag åkte på att färga hennes hår. Gnälligare käring får man leta efter. Men det blev fint iallfall.

18.40 anlände tåget med Snygg-Emil i. Fyra dagar utan honom fick verkligen räcka och det var tur att han kom hem annars hade jag nog inte överlevt. Att vara van att där legat något vid min sida varje dag i snart ett år märktes när man skulle sova helst själv. Jag saknade honom, väldigt mycket.